Under 1700-talets andra hälft hade Frankrike deltagit i flera olika, dyra krig. Detta hade tömt statskassan och lämnat landet skuldsatt. För att råda bot på detta bestämde sig kungen, Ludvig XVI, sig för att höja skatten för bönder och borgare, medan adeln och prästerskapet var helt skattebefriade. Men pengarna räckte ändå inte till, så kungen började sälja jord, ämbeten och andra privilegier till adeln. Man kunde kort sagt köpa sig makt.

Adeln blev allt mäktigare och ägde allt mer jord, vilket ledde till att en större och större andel av bönderna blev arrendebönder och därigenom skattepliktiga till olika adelsmän. Detta födde naturligtvis allt större missnöje, och man började se den försvagade kungamakten som allierad med adeln. Dessutom började industrierna gå sämre och landet drabbades av missväxt flera år i rad, vilket ledde till svält och minskade inkomster för arbetare. Missnöjet steg mer och mer, och när det svältande folket såg den lyx som hovet och adeln omgav sig med, blev de riktigt arga.

I juni 1789 valde det tredje ståndet (borgare och bönder) att lämna den sammankallade riksdagen, och istället starta sin egen nationalförsamling som avskaffade alla adelns privilegier och istället utropade ledorden “frihet, broderskap och jämlikhet”. Den 14 juni stormades fängelseborgen Bastiljen av en uppretad folkmassa, och den franska revolutionen var igång.

När sedan Frankrike kastades in i ett krig mot sina grannländer år 1792 inleddes det som brukar benämnas som skräckväldet. Mängder av människor som var trogna kungen tillfångatogs och dödades i giljotinen, och kungen och kungafamiljen fängslades. Efter en kort tid avrättades även kungen och hans drottning, Marie Antoinette i giljotinen, tillsammans med ett stort antal revolutionsmotståndare, verkliga eller inbillade.

Genom en kupp 1794 bröts skräckväldet, och i och med Napoleon Bonapartes maktövertagande 1799 var den franska revolutionen definitivt över.