Vikingatiden är den sista perioden i den svenska järnåldern och sträcker sig från 700-talet efter Kristus till 1100-talet efter Kristus.

Eftersom att det är så länge sedan vikingarna befolkade Skandinavien är det naturligtvis svårt att veta exakt hur de levde. Men det vi ändå vet har vi fått reda på genom att vikingarna lämnade efter sig viktiga ledtrådar. Bland annat så har man kunnat hitta många runstenar, där rika, framstående personer har betalat någon för att rista in deras berättelse.

Det var också vanligt att man resten en runsten till minne av någon som hade dött. På stenen kunde det då till exempel stå vem som hade rest stenen och till minne av vem. Ibland fungerade stenarna också som en lista på vem som skulle ärva vad efter den döde. Stenen restes sedan på en plats där många människor skulle få syn på den, till exempel längs med en väg.

En av Sveriges mest kända runstenar är den så kallade Rökstenen. Rökstenen hittades på 1600-talet då riksantikvarie Johannes Bureus upptäckte stenen där den stod, inmurad i väggen till en bod. Boden tillhörde kyrkan och fanns till för att förvara tiondet i. Bureus skrev av det han såg av stenen, men stenen blev kvar i väggen till boden, ända tills år 1843 när både boden och kyrkan revs. Då upptäckte man dessutom att stenen hade runor på flera sidor. Man ritade av de nya runorna, men sedan murade man in stenen i väggen till vapenhuset i den nya kyrkan. Men efter några årtionden beslöt man sig ändå för att ta ut stenen ur väggen och ge den en egen plats utanför kyrkogården.

Rökstenen har 720 tecken, och man tror att det är världens längsta runskrift. Men vad denna runskrift egentligen vill säga är det inte många som förstår. Det finns många olika teorier, men texten verkar vara mycket dunkel och svårförståelig. Men det man ändå tror sig förstå är att det är en mytologisk berättelse om ett flertal kungar. Den verkar också vara rest till minne av en son av en far.

En annan runsten är Nastastenen utanför Nasta i Örebro län. På denna sten kan man läsa “Tored lät resa stenen efter Lydbjörn, sin gode son”. Detta är en runsten som är rest av en mor till minne av sin döda son. Det är ganska ovanligt att en kvinna reser en sten, men det förekommer.

Vilka de personer man kan läsa om på stenarna var, och exakt vad stenarna säger, får vi nog aldrig veta. Men det är ju alltid roligt att spekulera och fundera.